Det är ett oskrivet avtal man har gjort med internet…

Jag är nog en sådan människa som gärna berättar för människor hur jag mår, hur jag tänker, vad jag planerar och hur jag resonerar. Oavsett om det är bra eller dåligt så uttrycker jag gärna mina känslor och tankar. Bra i vissa sammanhang, mindre bra i andra. Men vart går gränsen för hur mycket man ska dela med sig när informationen finns tillgänglig för andra? Hur mycket egna åsikter och personlig information får man dela med sig utav på sociala medier utan att någon ska kliva in och bry sig? Även om de sociala medierna i sig skiljer sig aningens från varandra.

Tittar man på facebook exempelvis så är det ett lurigt medie som kan vara krångligt och rent av livsfarligt för den ovane. Klicka, gilla eller skriv fel sak på fel plats och man får möta reaktioner som om man har begått ett folkmord. För allt som skrivs på facebook är sant vet ni, denna oskrivna lag som tyst cirkulerar bland facebookanvändare. Skriv vad du ätit till frukost eller hur länge du borstat din katt, så håller du dig kanske inom den rimliga nivån för vad som är ”OK” att skriva på ett socialt medie som det trygga facebook.

Twitter däremot, den kaxigare lillebrodern. På 140 tecken kan man reta upp ganska många människor om man vill.  Ibland kan det räcka med att man råkar skriva att man lyssnat på en viss låt, man har ätit en viss smörgås till lunch eller man har kanske råkat vunnit på lotto. Så står där någon vilt främmande människa som har en åsikt om att du hade saltgurka på smörgåsen eller att låten du tyckte var så bra minsann är skit. Varför nu dennes åsikter ska väga tyngre än dina, det har jag inte riktigt listat ut än. Men ett behov av att uttrycka dem, det finns det. Trots att vi är helt okända människor för varandra.

För att inte tala om här, på min egen blogg, min hemsida, min domän. Det blir inte mycket mer personligt på ett socialt medie än så här där jag, ensam, har full kontroll över vad som publiceras så när som på kommentarer. Ändå, så står där en okänd människa redo att på något vis tycka illa om mina funderingar. Hur nu det ens är möjligt. Då detta egentligen inte är en fråga till någon utan en fundering jag själv har. Det finns inget rätt eller fel, inget ja eller nej, inget älska eller hata

Hur mycket är det tillåtet att blotta sig på sociala medier i dagens samhälle? Är det okej att ha egna tankar även fast man delar med sig utav dem? Eller måste man tycka som den stora massan om man vill känna sig safe? Å vilka eller vem fan är den stora massan? Jag förstår att man har accepterat möjligheten att hamna i situationer där man måste försvara sig när man väljer att använda sig utav sociala medier. Men varför måste internet vara så elakt? Varför måste användarna av de sociala medierna tycka så mycket illa om så mycket? Kan man inte bara få vara lite som man själv vill? Eller drömmer jag nu kanske?

De sociala medierna är ju ändå bara en förlängning av våra egna tankar. Istället för att vi håller de inom oss, diskuterar dem med vänner över en fika, eller skriver ner dem i en låst dagbok som vi gömmer i en låda under sängen. Så använder vi oss av det underbara så kallade internet. Det öppna men ack ej så fria internet. För här får man inte tycka vad man vill. Tycker man fel saker inför fel personer så är det som på lågstadiet och man blir målad in i ett hörn av ”de som vet bättre”. Även fast man aldrig tvingat någon att läsa något, inte en minsta bokstav. Vart går gränsen för vad som är okej att tycka och vad är okej att skapa en diskussion om?

När jag delar mina tankar på sociala medier, så kan vem som helst tycka vad de vill om vad som helst när de behagar dem. För det är ett oskrivet avtal man har gjort med internet och de sociala medierna, att här, här får man tycka vad fan man vill så länge man tycker som alla andra.

…och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Auf W.

 

Kommentera