Känd på lossas och bara smyg.

Jag ber redan nu om ursäkt för att det kommer låta som att jag har hybris. Jag är fullt medveten om hur skruvat det kommer att se ut, men ha överseende och försök se det som det är tänkt så ska jag göra mitt bästa för att lyckas återspegla det på rätt sätt.

Jag kommer ihåg år 2006 då jag skapade min allra första blogg. Den handlade om ingenting och var exakt en sådan blogg som jag själv idag inte skulle bry mig om att läsa. Idag har jag varit i skolan, det var skit. Hejdå. Ni fattar grejen? En blogg med mängder med inlägg, men inget innehåll.

Jag drömde, som så många flickor säkerligen gjort, om att bli en ny bloggdrottning. Jag ville vara som BlondinBella, Kissie, Paow, Kenza, Tyra, Dessie, gärna allihopa samtidigt vilket givetvis var omöjligt. Jag ville bli sedd och få den där uppmärksamheten som alla behöver i yngre dar. Däremot levde jag i lilla Kristinehamn med ett helt normalt och tråkigt liv. Så drömmen om att bli någon bloggdrottning fick jag lägga ner, men 15 besökare om dagen, det hade jag minsann.

Jag har alltid varit en person som mer frivilligt än ofrivilligt syns och tar för mig. Egentligen inte genom att göra provocerande saker som får folk att ogilla mig, utan snarare tvärt om. Är alltid hjälpsam, gillar att engagera mig och att vara bland folk.

Figurerat i sociala medier har jag gjort länge. Det ena mer än andra. Plötsligt lärde jag mig HTML och CSS och det öppnade sig om än en liten, så en ny dörr in på det fina känidstäta internet. Jag fick åt mina vänner och ovänner göra bloggdesigner, hjälpa dem med facebook, förklara twitter och så vidare och så vidare och så vidare. Helt plötsligt blev man en inofficiell expert på internet. Kul. Men värdelöst.

När jag flyttade till Halmstad och började engagera mig både högt och lågt gjorde jag även namn för mig i andra sammanhang. Folk som inte kände mig visste ändå vem jag var och vad jag gjorde. Alla känner apan men apan känner igen. Inte mig emot. Jag gillade, och gillar fortfarande, känslan. Att skapa sig ett namn på något som faktiskt är bra, oftast. Jag har hjälpt studenter med det ena och det andra, varit en förlängd arm och tagit tag i saker som måste göras. Jag är ordförande för studentpuben vilket givetvis har varit ett ordentligt dragplåster och jag har varit delaktigt i nollningen vid Högskolan i Halmstad. Alla dessa har bidragit till att jag på något sätt gjort mig ett namn lite i smyg. Folk vet vem jag är, vad jag har gjort, å jag har ingen aning om vilka dom är.

Jag var på en fest i slutet utav förra året. Det kom fram en tjej som jag kände igen men absolut inte visste vem hon var. Hennes kommentar var följande.

”Är det du som är icka, jag har hört så mycket om dig och alltid viljat träffa dig”

Jag förstår att det är nu ni tror att jag fått hybris, men det är verkligen ett sant citat. Jag blev helt starstruck och fattade inte alls vad man svarar på en sån sak. ”Jaha, jaa, kul. heheh….. hehe… eeeeh…”. Det var en awkward kväll i största allmänhet efter det. Hur fan skulle jag hantera det där. Vad visste hon, vad visste hon inte? Var det bra? Var det dåligt? Vad fan?

Sen var det ju just det, jag gillade ju uppmärksamhet, det har jag redan erkänt. Men nu kom dem rakt upp i ansiktet och det hela blev lite konstigt, även om jag rodnade och blev skitglad, naturligtvis. Men jag vill bara vara ”känd” i smyg. Jag har inget emot att folk vet vem jag är, men de kan stanna där. De behöver inte berätta det för mig. För jag vet verkligen inte hur man hanterar det. Tack? Det låter så mesigt.

Men det är klart, drömmen om att bli känd har funnits där sen jag var liten. Att bli stormrik och svinkänd. Då skulle jag trivas. Eller?  Jag trivs med att bara vara känd på lossas och bara i smyg. I min lilla fejkade kändisbubbla kan ingen skada mig och jag behöver inte säga tack eller rodna inför någon.

Nu ska jag dricka mitt kaffe. Umgås med Carolin och bara ta dagen som den kommer. Det är som sagt en fin dag idag. Trots min tre veckors förkylning ska jag ge mig ut på en mindre promenad idag. Jag måste ut och få ny energi. Samla kraft och fylla på förrådet med D-vitamin. Så kanske man blir frisk någon gång.

Auf W. 

Kommentera