Instängd

Nu ska jag gå in på ett område som är lite så där känsligt igen. Kanske främst för mig själv. Utmålande. Men jag tror ändå att det är viktigt. För jag vägrar tro att jag är den enda som har hamnat i den här situationen och som känner så här.

Jag kan sammanfatta det kort. Jag tror att alla män är svin! 

Det är tyvärr den förutfattade meningen jag har om män och i dagsläget känns det som att jag aldrig, någonsin, kommer våga släppa en man in på livet igen och våga visa känslor. Anledningen är enkel. 2006 tillät jag mig för första gången att bli riktigt riktigt kär. I en man jag i början trodde att jag skulle dela hela min framtid med. Jag såg framför mig hur vi skulle ha en bra framtid ihop med barn, bra jobb och ett stort hus. Hela baletten. Allt skulle bli så jävla bra. Tre år senare var han otrogen. Inte en, inte två, utan tre gånger mot mig. Jag förstår att många tänker att jag kanske inte var guds bästa flickvän vid det tillfället eftersom det hände flertalet gånger, men det var jag. Jag var exemplarisk i det sammanhanget. Gjorde allt för att vända det vrak jag kallade förhållande på rätt köl och försökte få det att segla ovanför ytan. Förgäves, visserligen.

Det tog mig en evighet att komma över det. Jag tänkte inte ens på killar, eller män, som ja föredrar att kalla dom. Varför skulle jag ens? 2010 flyttade jag även till Halmstad vilket var en nystart och en otroligt behövlig kick för mig. Intresset för män kom tillbaka men jag var ändå vaksam. Ingen skulle trampa på mig igen.

I februari 2013 träffade jag en man som jag bestämde mig för att kasta mig ut för ett stup för. För det var så det kändes. Någonstans inom mig levde händelsen från 2009 kvar men lite fjantig kände jag mig som dömde alla för en (tre) händelse. Sagt och gjort. Jag blev väldigt förälskad, fort. Det kändes bra. Fram till, ja, han var också otrogen.

Åter igen klandrade jag mig själv och försökte hitta om det var mitt fel? Hade jag gjort något, sagt något, betett mig fel eller i allmänhet inte varit en bra flickvän nog. Men nej, även i det här förhållandet kunde jag inte hitta något som helst tecken på att jag skulle gjort ett så kraftigt felsteg att jag förtjänade att bli bedragen, igen.

Man ska inte dra alla över en kam, det är jag väl medveten om. Men tyvärr fungerar det så uppe i hjärnkontoret på den här fröken. När jag för en gångs skull vågade visa mig sårbar, så stod där en man som tog tillfället i akt. Det är klart jag kan ha träffat fel, tro mig, jag letar saker som talar emot mina egna tankar i den här frågan hela tiden. Men hur kan jag hitta så fel? Två gånger?

I min värld har det liksom blivit uppmålat att det är så det går till nu. Vadå? Otrogen? Det är väl så det fungerar förr eller senare? Eller? Jag lyfter inte ens på axlarna längre.

De här händelserna har således gjort det väldigt jobbigt för mig. Jag har en stor medveten blockering i mig som inte tillåter mig att känna känslor för någon. För varför ska jag riskera att bli bränd igen? Varför ska jag riskera att återigen sitta i en situation där jag behöver gå igenom ett helt förhållande för att tänka efter om jag möjligtvis har gjort något fel. Ifall det är mitt fel? Mitt fel att en annan människa väljer att bryta ner mig även fast jag inte förtjänar det.

Blockeringen i sin tur gör att jag hamnar i ytterligare en jobbig situation. En situation där jag kan (har) träffa en människa som är helt fantastiskt och som ja egentligen vet inte ens skulle tänka tanken på att vara otrogen, men som jag ändå medvetet blockerar känslor för. Fast å andra sidan så trodde jag inte att de andra två männen i mitt tidigare liv kunde tänka den tanken heller. Så vilket jävla ben ska jag stå på? Hur länge ska jag hindra mig själv för att faktiskt våga känna efter? För även om det går på rutin, så är det påfrestande. Påfrestande att alltid vara ensam. Även fast jag inte är det.

Eller så borde jag slänga mig över kanten en gång till. Prova, och se hur det känns. För som det känns nu har hjulet redan börjat snurra och gör jag inget för att förändra mitt tankesätt, ja då kommer alla män att vara svin för alltid.

erica

Jag vill inte vara med mer min vän, jag ser vad du gör jag hör dina ord jag vill inte va med mer. Nej, ta mig härifrån ge mig värme och ljus låt inte kylan bestå jag vill inte va med mer, min vän.

Puss och alla män är inte svin, jag vet det, innerst inne.

Kommentera