One Grain Of Sand

Herregud, vart ska man börja egentligen?

Man kan säga att mitt liv har förändrats rätt ordentligt på sista tiden. Sista tiden som i de senaste sex månaderna. Jag fick det där jobbet jag hintade om i något inlägg tillbaka. Jag jobbar nu heltid som vice kårordförande på Halmstad Studentkår och jag älskar det, verkligen älskar det!

Men den största förändringen ligger i mig själv. Ni som känner mig sedan innan vet hur brutalt hårt jag höll fast vid tanken att jag aldrig någonsin skulle gå till ett gym, av rädsla mest, vad fan skulle jag göra där? Komma som en flodhäst och inte kunnat någonting om vikter, maskiner och övningar. En efterbliven flodhäst, på gym. Knappast, det händer aldrig!

MEN! 

Torsdagen den 25:e september fick jag flippen, ordagrant. In traskade jag på Idrottscentrum här i Halmstad och köpte mig ett gymkort. Jag köpte dyra pronationsskor och spenderade många dyrbara slantar på träningsklädeiickzr och utrustning. Någonstans retade och triggade jag mig själv. Det skulle fan kännas om jag inte gick till gymmet! Så hur kunde jag göra det mot mig själv, jo, rent ekonomiskt.

Jag gick till gymmet, som jag hatade så grovt, alldeles själv den första gången. För jag skulle kunna vända på klacken och gå precis när jag ville utan att behöva förklara mig för någon. Hur man cyklar på en motionscykel eller går på ett löpband, det skulle jag nog kunna lista ut. Å det var precis vad jag gjorde, jag motionscyklade i 40 minuter och tittade i smyg in vad alla andra gjort runt om mig. Jag vet att man inte ska stirra, men jag behövde suga in ALL information jag kunde.

En stark motivator i allt det här är Gustav, min fantastiska och underbar pojkvän som själv gymmar mycket. Han har många gånger fått förklara för mig att ingen tittar, ingen kommer skratta, alla kommer att vara hjälpsamma och ingen kommer att se mig som en efterbliven flodhäst. Han har, på helt rätt sätt, fått mig att känna mig tillräckligt självsäker för att ta mig iväg och jag har enbart honom att tacka för det!

Idag älskar jag det! Jag tränar på gymmet fem dagar i veckan. Styrka måndag, onsdag och fredag, cardio tisdag och torsdag. Jag älskar att kliva in på gymmet och köra min grej även om jag i många fall är novis. Gustav har haft en genomgång på de flesta maskiner jag använder och han har gett mig en grund att stå på. Förhoppningsvis kommer vi att utveckla den när jag blir mer stabil i allmänhet.

Så vad är anledningen? Jag väljer livet! Jag har som jag har förklarat i ett tidigare inlägg alltid varit överviktig och har på något sätt accepterat det och gjort det till min vardag. Tills jag träffade Gustav och för första gången på länge kände mig älskad och kunde ta ett steg ut från mig själv. Det låter kanske klyshigt och det är under inga omständigheter för hans skull som jag gör detta. Han är väldigt tydlig och säger ofta att han älskar mig precis som jag är (han är den bästa) utan jag gör det här för mitt eget mående, för att jag väljer livet!

Jag tror, eller jag vet, att livet kommer att kunna ge mig så mycket mer om jag går ner några (hah, ca 35) kilo. Inte för att jag i dagsläget mår dåligt, men jag kan fortfarande må bättre. Det gymmet ger mig är en sorts fristad. En plats där oavsett vilket humör jag är på kan jag ta ut mig, tömma både kroppen och hjärnan på energi och starta om. Boota om systemet och programmera det som JAG vill.  Jag går alltid ut från gymmet som en bättre människa!

Jag är så motiverad för framtiden. De här veckorna sedan den 25:e september har bara gjort mig mer säker på att det här är rätt väg att gå. Jag går stadigt sakta neråt. Jag får fem dagar i veckan starta om mitt system och varje kväll lägga mig trött och nöjd. Dessutom äter ja fantastiskt gott med LCHF.

Jag mår bra, bättre än någonsin, att det skulle ta 25 år att komma till den insikten!

– Följ min resa på @ickalickz på instagram –

Kommentera